låg och myspyste under mitt täcke 3 dagar förra veckan. snoret rann och hostan kvävde mig nästan (men tog inte livet av mig, tack och lov), och värmen låg på 38 då jag kollade temperaturen på min kropp. fredag blev jag äntligen friskförklarad av mig själv, fastän jag inte var i så bra skick som jag borde vara.

tog på mig kläderna, packade väskan för mitt samboveckoslut och fann mig i själv i min kärleks armar. blev flera pussar på pannan rikare, och sov tätt intill honom hela fredagsnatten.
lördagen till ära bjöd jag min syster på kaffe, arbetade 3 timmar extra på jobbet pga personalbrist och gick till mitt tredje hem för ytterligare en natt med finaste.
söndagen har varit en underbar väckning utav en underbar doft av mat, ett kämpande med städande och kammande av ett kråkbo och en visit hos bästa vännen innan avfärd mot en ny vecka med skola, träning och taggande inför resan mot södern nästa söndag.

 

jag är väldigt lycklig just nu. ingenting kan stoppa mig. ända tills jag såg namnet på den personen som förstört mitt liv, men samtidigt förde mig till ett helt toppen liv här hemma, och förändrade hela min tillvaro för en timmes tid. men kom tillbaka till lyckan efter några stöttande sms av allra käraste syster och ett besök och peppning av min granne/soulmate/bästa vän.

 

tack gode Gud för mina vänner, för My Boo och för min underbara familj som jag har. nu ska jag plugga lite och lägga mig, imorgon är jag redo för nya utmaningar. Give me strength, amen.

nytt av Rihanna. kär, förälskad, beroende already. får mig att tänka på mig och min honey. Mm-m..!

 

 

tänkte ta en nystart med bloggen nu då jag är lite extra ledig. här ligger jag, ensam, ofräsch och sjuk i min säng med en stor kopp te och försöker friskna till lite. var förkyld en gång tidigare i höst men det var inte lika dåligt som det är nu. musik i form av Céline Dion och andra godingar på min spellista lugn baby lugn håller mig lugn. chill, men otäckt. jag hatar att vara sjuk. allt känns så jobbigt då...

Tror ni att man träffar vissa människor för en orsak? Att man träffas, lär känna varandra och sedan antingen förblir man väldigt bra vänner eller skiljs åt som två vänner som kanske aldrig kommer höra av varandra längre? Jag tror.

 

Jag flyttade hit från en väldigt kaotisk livssituation och var mer vilsen än någonsin förr. Hela våren ägnade jag åt mig att försöka hitta min väg, mina drömmar, allt det där jag ville göra som jag visste så klart för några år sen. Vissa dagar var det otroligt svårt att klara sig igenom allt, men vissa dagar gick som en dans på rosor, och jag lovar och svär på allt jag har, att utan mina vänner hade jag inte klarat av en sekund.

 

Sommaren kom och jag hade hittat mig själv, men kände mig fortfarande lite skakig och osäker i benen och tog ett försiktigt steg varje dag. Jag gjorde framsteg men ibland kunde kaoset välla över inombords, men jag höll mig stark.
Jag träffade också två personer som har förändrat mitt liv, och mitt sätt att tänka, helt och hållet. De har lärt mig att le genom de häftigaste stormarna, de har fått mig att dansa i regnet. Så otroligt mycket har jag lärt mig från dessa två viktiga, ödmjuka personer.

 

Då jag och min vän nyss pratade om en person, började jag tänka för mig. Denna person som vi pratade om, ska åka till sitt hemland om två veckor, och det ska mina två hjältar göra i något skede också. De lever ett liv där man måste ta en dag, en månad eller ett år i taget, så deras framtid nästa år är inte garanterad på något sätt alls. Det fick mig att tänka, varför träffar man personer som senare blir så oerhört viktiga för en, om de ändå ska åka iväg? Vad är det för vits med den saken? Finns det någon som helst orsak för att det här händer?

Jag tror. Det finns en orsak. För allt som händer, händer ju för en orsak... Eller?
Jag började med att se på mig själv, och jämförde var jag var för sex månader sen då jag kom hit och var jag är just nu. Fysiskt, mentalt, emotionellt.. Och jag kom fram till den slutsatsen att dessa människor påverkat mitt liv väldigt mycket, på så många olika positiva sätt. Då har jag träffat dem för en orsak. De har ju varit en del av min process att bli hel, för utan dem så hade det nog tagit mycket längre tid.
Jag är så lycklig, så oerhört tacksam att jag träffat dessa människor. Jag tror att de var menade att komma just i detta skede i mitt liv, så jag kunde hitta tillbaka till mig själv och hitta den där gnistan som jag en gång hade i mitt liv. Visst, jag har fallit för en av dessa människor, och hjärtesorgen väntar där bakom hörnet redo att träda fram, men är jag rädd för att hamna i en situation som är så livlös och kaotisk som jag hade då jag flyttade hem? Inte det minsta.
Vad som kommer hända med någon av oss i framtiden vet jag inte, men det jag vet är att jag aldrig kommer glömma dessa mirakel som hänt mig. De har lett mig då jag har haft det tufft, de har stöttat mig då jag behövt det. Jag vet också att världen är liten, och att jag träffat en bror och kärleken i mitt liv som jag kan resa och hälsa på vart dom än i världen vänder. Kontakten kommer jag inte vara rädd för, tiden utvisar hur det löser sig och är relationen mellan mig och dessa två så stark som jag tror den är, så kommer vi klara av vad som helst med lite mindre kontakt och lite mer distans också.

 

Ibland är det kanske menat att någon kommer in i ditt liv bara för att rädda dig för stunden, se till att du kommer upp på dina egna ben igen, och ser till att du kan fortsätta gå och lämna dina fotspår ut i den vida världen, och sedan bara lämna dig. Du måste bara acceptera det och leva för stunden.

 

Det har jag gjort och det tänker jag göra. Jag tänker ta vara på varje stund jag har med mina änglar. Någon kanske tänker att det är väldigt mycket känslor och energi som går till spillo, men då vågar jag påstå att den personen är rädd. Utan de här människorna, skulle jag inte kommit så långt som jag kommit idag, och ingen rädsla för smärta får hindra mig för att vara där för dem och känna kärlek och tacksamhet för dem.

 

Peace.

 

 

pics from WBN12, thanks my favorite girls!

 

 

how can I breathe without air? det ska vi få se i nästa avsnitt... godnatt

 

I'm a busy woman nowadays. Maybe not that busy, but that's what I think I am.

 

Lite så är det nu vet ni. Allt spelar roll utom bloggen. Jag har skaffat jobb, skiter i att läsa läxorna, sover och tränar om dagarna. Det är mitt liv just nu. Nångång har jag tid för en vän eller två. Men inte alltför ofta.
Huvudet skriker "SÖÖÖMN" och kroppen skriker "TRÄÄNING". Så jag försöker leva i en viss balans med allt detdär.

 

MEN... på onsdag och torsdag ska jag göra två så kallade "träningsskift" på mitt nya jobb. Ska bli väldigt spännande!

 

det här var en söndag utöver dom vanliga. jag har brytit mina gamla söndags-mönster. jag har lyckats ta mig själv i kragen. och jag känner mig faktiskt ganska stolt. det krävs lite disciplin, men jag har bara varit lite för lat eller lite för naiv för att lyckats göra det tidigare.
det krävs mål. det krävs stark mentalitet, och mitt i mina stormiga tider på sistone har det bara känts omöjligt att göra en förändring. jag har varken sett möjligheter eller haft energi att göra något åt min söndags-lathet. men nu har jag gjort det, and I'm gonna f*cking stick to it.

två träningar. en rask powerwalk på 11km och bodystep på gymet i bagaget idag. nu fan är jag på gång. doubt me, then watch me.

 

helt okej lördag. har varit tröttare än vanligt, segare än vanligt, men ändå lyckats vara vid botniahallen och kollat på vår match som slutade 1-1 och vara på bio med två godingar, Nadine och Ina. vi kollade Expendables 2 som verkligen var asbra! inte bara sånt där action skit, det var lite humor inblandat med. underbart!

 

imorgon ska jag träna och ta det lugnt. kanske göra lite läxor också. får se vad man hinner med. är så taggad på livet just nu. älskar ALLT.