Tror ni att man träffar vissa människor för en orsak? Att man träffas, lär känna varandra och sedan antingen förblir man väldigt bra vänner eller skiljs åt som två vänner som kanske aldrig kommer höra av varandra längre? Jag tror.

 

Jag flyttade hit från en väldigt kaotisk livssituation och var mer vilsen än någonsin förr. Hela våren ägnade jag åt mig att försöka hitta min väg, mina drömmar, allt det där jag ville göra som jag visste så klart för några år sen. Vissa dagar var det otroligt svårt att klara sig igenom allt, men vissa dagar gick som en dans på rosor, och jag lovar och svär på allt jag har, att utan mina vänner hade jag inte klarat av en sekund.

 

Sommaren kom och jag hade hittat mig själv, men kände mig fortfarande lite skakig och osäker i benen och tog ett försiktigt steg varje dag. Jag gjorde framsteg men ibland kunde kaoset välla över inombords, men jag höll mig stark.
Jag träffade också två personer som har förändrat mitt liv, och mitt sätt att tänka, helt och hållet. De har lärt mig att le genom de häftigaste stormarna, de har fått mig att dansa i regnet. Så otroligt mycket har jag lärt mig från dessa två viktiga, ödmjuka personer.

 

Då jag och min vän nyss pratade om en person, började jag tänka för mig. Denna person som vi pratade om, ska åka till sitt hemland om två veckor, och det ska mina två hjältar göra i något skede också. De lever ett liv där man måste ta en dag, en månad eller ett år i taget, så deras framtid nästa år är inte garanterad på något sätt alls. Det fick mig att tänka, varför träffar man personer som senare blir så oerhört viktiga för en, om de ändå ska åka iväg? Vad är det för vits med den saken? Finns det någon som helst orsak för att det här händer?

Jag tror. Det finns en orsak. För allt som händer, händer ju för en orsak... Eller?
Jag började med att se på mig själv, och jämförde var jag var för sex månader sen då jag kom hit och var jag är just nu. Fysiskt, mentalt, emotionellt.. Och jag kom fram till den slutsatsen att dessa människor påverkat mitt liv väldigt mycket, på så många olika positiva sätt. Då har jag träffat dem för en orsak. De har ju varit en del av min process att bli hel, för utan dem så hade det nog tagit mycket längre tid.
Jag är så lycklig, så oerhört tacksam att jag träffat dessa människor. Jag tror att de var menade att komma just i detta skede i mitt liv, så jag kunde hitta tillbaka till mig själv och hitta den där gnistan som jag en gång hade i mitt liv. Visst, jag har fallit för en av dessa människor, och hjärtesorgen väntar där bakom hörnet redo att träda fram, men är jag rädd för att hamna i en situation som är så livlös och kaotisk som jag hade då jag flyttade hem? Inte det minsta.
Vad som kommer hända med någon av oss i framtiden vet jag inte, men det jag vet är att jag aldrig kommer glömma dessa mirakel som hänt mig. De har lett mig då jag har haft det tufft, de har stöttat mig då jag behövt det. Jag vet också att världen är liten, och att jag träffat en bror och kärleken i mitt liv som jag kan resa och hälsa på vart dom än i världen vänder. Kontakten kommer jag inte vara rädd för, tiden utvisar hur det löser sig och är relationen mellan mig och dessa två så stark som jag tror den är, så kommer vi klara av vad som helst med lite mindre kontakt och lite mer distans också.

 

Ibland är det kanske menat att någon kommer in i ditt liv bara för att rädda dig för stunden, se till att du kommer upp på dina egna ben igen, och ser till att du kan fortsätta gå och lämna dina fotspår ut i den vida världen, och sedan bara lämna dig. Du måste bara acceptera det och leva för stunden.

 

Det har jag gjort och det tänker jag göra. Jag tänker ta vara på varje stund jag har med mina änglar. Någon kanske tänker att det är väldigt mycket känslor och energi som går till spillo, men då vågar jag påstå att den personen är rädd. Utan de här människorna, skulle jag inte kommit så långt som jag kommit idag, och ingen rädsla för smärta får hindra mig för att vara där för dem och känna kärlek och tacksamhet för dem.

 

Peace.