Jag älskar att vara myndig. En kväll behövdes det för att falla för den känslan och den åldern. Allt känns så mycket lättare då. Man är inte lika beroende av kompisgruppen eller människorna man ständigt har varit med i skolan eller i fotbollslaget... Man får träffa nya människor och vidga sina vyer. Speciellt socialt. Och det älskar jag.

På tal om vidga sina vyer och få träffa nya människor... Jag känner en ständig längtan inombords. En längtan efter något stort, något alldeles nytt och som kommer ta mig med storm. Det kan vara vad som helst. En resa, en människa, en händelse, vad som helst... Men jag vill att det ska hända.
Jag orkar inte sitta och vänta. Allt ska hända här och nu. Och då kommer jag alltid fram till det att jag vill så mycket. Alldeles för mycket. Jag har drömmar till höger och vänster och vet inte varifrån jag ska börja samtidigt som jag vill börja uppfylla dom på direkten.

Jag vill gå ut gymnasiet. Jag vill ut i den vida världen. Jag vill se världen, hjälpa människor. Träffa människor och känna annan sorts gemenskap än den vanliga trygga gemenskapen jag känner varje dag. Jag vill gå runt på okända gator klockan fem på morgonen med klackarna i handen och vara lycklig och nöjd över mitt liv och känna att det är fulländat. Att jag är fulländad.

"Du ska inte ha bråttom någonstans" får jag höra alltför ofta. Dom orden får mig att lugna ner mig för en stund, men lämnar man mig ensam med mina tankar så har jag eld i baken igen efter en stund. Jag får upp nya idéer, nya drömmar, nya mål. Jag får stress, press och ångest, för jag vill, jag vill och jag vill, men jag sitter fast i en håla i åtminstone två år till.

Jag hade den där lyckan. Jag hade min frihet. Jag hade ett liv. Men jag sabbade det. Varje dag tänker jag på det att jag just nu fortfarande kunde bo ensam, i världens mysigaste stad, men en bunt sköna människor. Leva, njuta, känna. Jag älskade det. Jag njöt av det. Jag levde min dröm. Jag måste bara få göra det snart igen.