det är sjukt att man under en sysselsättning kan må så bra och leva i värsta drömvärlden där allt är bra.
men sen då man är ensam, så hinner verkligheten ikapp en och man inser att allt bra var en tillfällighet.
jag känner mig ensam just nu. just nu är jag det.
ensam i mitt rum, ingen att prata med. eller jo, men jag vill inte prata med dom här människorna, eller dom som är tillgängliga.
jag behöver prata med den jag behöver mest, älskar mest och saknar mest.
jag behöver få höra honom skratta som alltid då jag töntat mig och han ser på mig som om jag vore en liten idiotisk femåring.
åh, jag tror jag går och lägger mig istället. mardrömmarna, ni är välkomna.