Jag trodde inte att det var på det här sättet vi skulle säga adjö. Eller rättare sagt hade jag tänkt mig att vi skulle ta farväl och få vara med varandra en sista gång. Men istället blev det oklart. Det fanns inte tid.
Mitt i all stress och stundens hetta sa vi väl något vi ångrade, gjorde något som vi kommer ångra ännu mer. Jag kommer i alla fall göra det. Jag gör det redan.

Jag önskar jag skulle ha tagit vara på tiden med dig, försökt förstå dig bättre.
Men jag försökte ta vara på tiden med dig. Jag försökte spendera så mycket tid med dig som möjligt.

 

Nu känns mitt innersta tomt. Som ett svart hål. Djupt. Oändligt.

Jag försöker skrika för att få min röst hörd. Men jag får inte ur mig ett ljud.
Jag försöker gråta för att få ångesten försvinna. Men mina tårar rinner ut i intet och försvinner genast de når min kind. De vill inte bli sedda.
Jag försöker känna, minnas och le. Men vad jag än gör känns du så långt borta, onåbar. Som en dröm. Var du en dröm?

 

Jag är så vilsen. Då du kom till mitt liv, hittade jag glädjen till allt igen.

Du kanske bara kom till mitt liv för att visa att det finns hopp för alla, men just nu känns det så fruktansvärt hopplöst utan dig.

 

Jag behöver bara tid. Jag behöver bara höra din röst. Jag behöver bara vara stark.

Men jag trodde aldrig att det var på det här sättet vi skulle säga adjö. Du åkte för snabbt.