Min hjärna jobbar på övervarv hela tiden ... Tänker på olika lösningar från höger till vänster, öst till väst, nord till syd. Sen har ju hjärnans emotionella aktivitet satt igång med tanke på all saknad och nedsatthet som jag känt på sistone.

Vågar jag verkligen ta ett steg i riskzonen? Lämna det trygga bakom mig och sätta mig i livets berg- och dalbana och låta mig själv dras upp och ner i takt med allt det nya jag får uppleva? Vågar jag lämna det trygga bakom mig som jag byggt till en positiv miljö för att kanske få jobba häcken av mig och vara med om ännu mer besvikelser?
Att våga eller inte våga... Det är frågan.