nu ska jag ta mig i kragen och jobba för en snyggare kropp och bättre kondition för fotbollssäsong -13. och damn, vill ha dendär runda, fina, tonade rumpan. är obsessed. Brick&Lace rumpan, här kommer jag!

 

Jag trodde inte att det var på det här sättet vi skulle säga adjö. Eller rättare sagt hade jag tänkt mig att vi skulle ta farväl och få vara med varandra en sista gång. Men istället blev det oklart. Det fanns inte tid.
Mitt i all stress och stundens hetta sa vi väl något vi ångrade, gjorde något som vi kommer ångra ännu mer. Jag kommer i alla fall göra det. Jag gör det redan.

Jag önskar jag skulle ha tagit vara på tiden med dig, försökt förstå dig bättre.
Men jag försökte ta vara på tiden med dig. Jag försökte spendera så mycket tid med dig som möjligt.

 

Nu känns mitt innersta tomt. Som ett svart hål. Djupt. Oändligt.

Jag försöker skrika för att få min röst hörd. Men jag får inte ur mig ett ljud.
Jag försöker gråta för att få ångesten försvinna. Men mina tårar rinner ut i intet och försvinner genast de når min kind. De vill inte bli sedda.
Jag försöker känna, minnas och le. Men vad jag än gör känns du så långt borta, onåbar. Som en dröm. Var du en dröm?

 

Jag är så vilsen. Då du kom till mitt liv, hittade jag glädjen till allt igen.

Du kanske bara kom till mitt liv för att visa att det finns hopp för alla, men just nu känns det så fruktansvärt hopplöst utan dig.

 

Jag behöver bara tid. Jag behöver bara höra din röst. Jag behöver bara vara stark.

Men jag trodde aldrig att det var på det här sättet vi skulle säga adjö. Du åkte för snabbt.

 

jag är hemma efter en mycket avslappnande och lärorik resa. och händelserik också!

ska försöka landa här hemma nu, det är mycket på gång just nu... catcha upp med vänner, skola och jobb. denna helg har även vi avslutning i vårt lag så det blir lite festligheter också. nästa vecka blir det back 2 basics och jag ska dela med mig av lite bilder och sånt då jag har mer tid.

 

hoppas ni alla har haft det riktigt gött! godnatt, xx

 

Hey there. The reason why I write in english now is because the computer doesn't have the finnish or swedish ae or o with the dots on the top of it.

Today I've had a really good day. I was out yesterday with the guides that works for Finnmatkat, so it went pretty late before I got home. I had to wake up early, because I had a game today with AEK Konstantia, a team outside Paralimni. I was tired, and it was so hot to play today, but it went pretty well.
We played against Nikosia. We lost 4-1, but I got the honor to strike Konstantias only goal. It wasn't pretty, but it was the first goal for this season, haha!

 

I really enjoyed playing with the team here. After all the pressure and stress that I've got from this shitty 2012 season, it was nice to just play for fun. There's was no pressure at all, and the girls really played with their own imagination. The coach wasn't ordering them to do this and that, they had to keep their mind in the game all the time and use their own brains.

Sometimes I feel that is something we don't have in Finnish football. Everything is so organized, and sometimes it's too organized that the players can't think by theirselves.
Another thing which was so wonderful about the football players here that everybody is so positive. There's no shouting, yelling and complaining at each other, everybody is trying to trigger everyone to do things better and play better football. Words like "bravo" are really common when you stand on the fields here, and it makes you wanna do things much better than you did before.

The players didn't even complain about the very badly pumped balls or anything. There were no such players as I call "material players". Everybody made the best that they could of what they had, and God I loved to watch it and be a part of it. In Finland, and Sweden also, everything has to be tip top, and you've got to have the best material to succeed. If the balls aren't pumped you can hear the whining and if you have balls that are made of bad material you will definitely hear complaining about it. Why can't we just be happy that we have got material and can do the things we love?

Anyway, things seems to be so simple here. There's no bigger needs for material things, and everybody is so happy and nice to the people that come to visit this country. And I'm sure that we material addicted people from Scandinavia have a lot to learn from these warm hearted greeks over here. We need to learn about their simplicity in everything they do, and their non-craving lifestyle: they don't demand the fanciest and best material in the world. The Scandinavians are materialists, but we really should take example from these people that lives here in the countries by the Mediterranean Sea. If anyone of you out there has a  chance to travel to these countries and maybe train or play football with a small or big team here - do it! You'll learn so much from these people. And remember, Less is more.

 

 

 

Detta börjar småningom utvecklas till en skriv blogg, har märkt att det intresserar mig asmycket... Me likey! Ni olikey?

 

Packningen börjar bli klar så småningom och jag börjar känna mig tröttare. Så jag tackar för mig. Nästa gång hörs vi från söderns värme. Puss babes

 

 

 

 

Tjolahoppsan!

 

Jag ska skriva några rader, då jag sitter här hemma i Bobäck, en liten förort i den underbara, höstiga Vasa. Ta det med en nypa salt nu, okej?

Läget är så här: det har regnat konstant i 3-4 dagar! Och då överdriver jag inte, verkligen konstant. (Kanske jag skoja lite nu, eftersom idag då jag cyklade från boo regnade det inte alls.) Och kallt som gatan var det!

Jag har förresten haft en helvetes vecka. Uräskta språket, men den har varit stört jobbig och jag har stressat som fan med skolarbeten och med att få uppgifter som jag måste göra till Cypern. På köpet har jag fått världens sämsta samvete över att jag ska dra till Cypern i två hela veckor och missar så mycket skola, men har tröstat mig med att jag faktiskt praktiskt sett inte haft något sommarlov alls, så jag är fan värd detta. Bara jag får alla skoluppgifter gjorda sen så blir allt bra.

 

Idag ska jag bocka av checklistan, det är en stor del som ska införskaffas ännu och fixas, umgås med Bella baby och senare med Nadine. Vi ska även överraska en god vän, som fyller år i helgen, men lite bulla och kort och så. Mysigt så!

Hoppas ni har en väldigt bra helg, ska försöka hinna uppdatera lite emellanåt. Till Cypern får jag ta Sonyas och min nyköpta kamera så bilder får ni också (som är av lite bättre kvalitet än min suttiga Samsung Galaxy mini-kameras kvalitet)!! I övermorgon drar jag! TJOO!

 

 

ett litet snabbinlägg slänger jag in! inget nytt på denna front... utom att jag har fått värsta pluggmotivationen nu!!?! vad hände där liksom? 

har haft skolfotografering i skolan, gick la sådär... men äh, man får ju välja själv vilka bilder man ska ha på internet, sjukthur mycket framåt detta med skolfoto gått under den senaste tiden. 

var på VPS match också. Boo spelade bra, och VPS vann 2-1! cheers. 

nu ska jag lägga mig. så jag orkar med plugget, haha

godnatt

låg och myspyste under mitt täcke 3 dagar förra veckan. snoret rann och hostan kvävde mig nästan (men tog inte livet av mig, tack och lov), och värmen låg på 38 då jag kollade temperaturen på min kropp. fredag blev jag äntligen friskförklarad av mig själv, fastän jag inte var i så bra skick som jag borde vara.

tog på mig kläderna, packade väskan för mitt samboveckoslut och fann mig i själv i min kärleks armar. blev flera pussar på pannan rikare, och sov tätt intill honom hela fredagsnatten.
lördagen till ära bjöd jag min syster på kaffe, arbetade 3 timmar extra på jobbet pga personalbrist och gick till mitt tredje hem för ytterligare en natt med finaste.
söndagen har varit en underbar väckning utav en underbar doft av mat, ett kämpande med städande och kammande av ett kråkbo och en visit hos bästa vännen innan avfärd mot en ny vecka med skola, träning och taggande inför resan mot södern nästa söndag.

 

jag är väldigt lycklig just nu. ingenting kan stoppa mig. ända tills jag såg namnet på den personen som förstört mitt liv, men samtidigt förde mig till ett helt toppen liv här hemma, och förändrade hela min tillvaro för en timmes tid. men kom tillbaka till lyckan efter några stöttande sms av allra käraste syster och ett besök och peppning av min granne/soulmate/bästa vän.

 

tack gode Gud för mina vänner, för My Boo och för min underbara familj som jag har. nu ska jag plugga lite och lägga mig, imorgon är jag redo för nya utmaningar. Give me strength, amen.

tänkte ta en nystart med bloggen nu då jag är lite extra ledig. här ligger jag, ensam, ofräsch och sjuk i min säng med en stor kopp te och försöker friskna till lite. var förkyld en gång tidigare i höst men det var inte lika dåligt som det är nu. musik i form av Céline Dion och andra godingar på min spellista lugn baby lugn håller mig lugn. chill, men otäckt. jag hatar att vara sjuk. allt känns så jobbigt då...

Tror ni att man träffar vissa människor för en orsak? Att man träffas, lär känna varandra och sedan antingen förblir man väldigt bra vänner eller skiljs åt som två vänner som kanske aldrig kommer höra av varandra längre? Jag tror.

 

Jag flyttade hit från en väldigt kaotisk livssituation och var mer vilsen än någonsin förr. Hela våren ägnade jag åt mig att försöka hitta min väg, mina drömmar, allt det där jag ville göra som jag visste så klart för några år sen. Vissa dagar var det otroligt svårt att klara sig igenom allt, men vissa dagar gick som en dans på rosor, och jag lovar och svär på allt jag har, att utan mina vänner hade jag inte klarat av en sekund.

 

Sommaren kom och jag hade hittat mig själv, men kände mig fortfarande lite skakig och osäker i benen och tog ett försiktigt steg varje dag. Jag gjorde framsteg men ibland kunde kaoset välla över inombords, men jag höll mig stark.
Jag träffade också två personer som har förändrat mitt liv, och mitt sätt att tänka, helt och hållet. De har lärt mig att le genom de häftigaste stormarna, de har fått mig att dansa i regnet. Så otroligt mycket har jag lärt mig från dessa två viktiga, ödmjuka personer.

 

Då jag och min vän nyss pratade om en person, började jag tänka för mig. Denna person som vi pratade om, ska åka till sitt hemland om två veckor, och det ska mina två hjältar göra i något skede också. De lever ett liv där man måste ta en dag, en månad eller ett år i taget, så deras framtid nästa år är inte garanterad på något sätt alls. Det fick mig att tänka, varför träffar man personer som senare blir så oerhört viktiga för en, om de ändå ska åka iväg? Vad är det för vits med den saken? Finns det någon som helst orsak för att det här händer?

Jag tror. Det finns en orsak. För allt som händer, händer ju för en orsak... Eller?
Jag började med att se på mig själv, och jämförde var jag var för sex månader sen då jag kom hit och var jag är just nu. Fysiskt, mentalt, emotionellt.. Och jag kom fram till den slutsatsen att dessa människor påverkat mitt liv väldigt mycket, på så många olika positiva sätt. Då har jag träffat dem för en orsak. De har ju varit en del av min process att bli hel, för utan dem så hade det nog tagit mycket längre tid.
Jag är så lycklig, så oerhört tacksam att jag träffat dessa människor. Jag tror att de var menade att komma just i detta skede i mitt liv, så jag kunde hitta tillbaka till mig själv och hitta den där gnistan som jag en gång hade i mitt liv. Visst, jag har fallit för en av dessa människor, och hjärtesorgen väntar där bakom hörnet redo att träda fram, men är jag rädd för att hamna i en situation som är så livlös och kaotisk som jag hade då jag flyttade hem? Inte det minsta.
Vad som kommer hända med någon av oss i framtiden vet jag inte, men det jag vet är att jag aldrig kommer glömma dessa mirakel som hänt mig. De har lett mig då jag har haft det tufft, de har stöttat mig då jag behövt det. Jag vet också att världen är liten, och att jag träffat en bror och kärleken i mitt liv som jag kan resa och hälsa på vart dom än i världen vänder. Kontakten kommer jag inte vara rädd för, tiden utvisar hur det löser sig och är relationen mellan mig och dessa två så stark som jag tror den är, så kommer vi klara av vad som helst med lite mindre kontakt och lite mer distans också.

 

Ibland är det kanske menat att någon kommer in i ditt liv bara för att rädda dig för stunden, se till att du kommer upp på dina egna ben igen, och ser till att du kan fortsätta gå och lämna dina fotspår ut i den vida världen, och sedan bara lämna dig. Du måste bara acceptera det och leva för stunden.

 

Det har jag gjort och det tänker jag göra. Jag tänker ta vara på varje stund jag har med mina änglar. Någon kanske tänker att det är väldigt mycket känslor och energi som går till spillo, men då vågar jag påstå att den personen är rädd. Utan de här människorna, skulle jag inte kommit så långt som jag kommit idag, och ingen rädsla för smärta får hindra mig för att vara där för dem och känna kärlek och tacksamhet för dem.

 

Peace.