Nyss hemkommen från gymmet där min syster agerade PT åt mig. Det var nog längesen sist jag har vart såhär trött i armarna, men det är väldigt bra, hon får mig att ta ut mig ordentligt. Jag tror alltid att jag tar ut mig enda till gränsen, men faktum är att jag behöver någon som pushar mig. Tror att det är ett fenomen som kan vara väldigt vanlig för idrottare inom lagsporter, rätta mig om jag har fel, men i varje fall jag kan vara rädd för smärta nångång. Men idag lärde jag mig att njuta av det och kämpa in till det sista. Tack sissy!