En liten ros med ett hål i sin själ, som gjorde rätt men av dåliga skäl
Hon hade drömmar om status och flärd, men hon blev slav för sitt eget begär
Hon vet inte vad hon känner för, lågan slocknar utan tändstickor
Du är bäst nu men du var bättre förr, våra brister gör oss till människor


Den lilla staden fick knappast ett farväl, när andra nöjde sig sprang hon iväg
Hennes ord var ett laddat gevär och hon sköt på framtida besvär
Hon hade guld nog att bygga ett berg, men lilla rosen hon saknade färg
Du är bäst nu men du var bättre förr, våra brister gör oss till människor