okej. jag har kommit såhär långt. jag lever en dröm jag alltid drömt om. jag är yngst i ett lag där det finns rutinerade spelare, men även spelare som ligger på samma nivå som jag.
jag är yngst. snart 17 vårar, hela livet framför mig. orutinerad, och jag är här för att lära mig, för att bli rutinerad.

allt jag behöver nu är lite positivitet. släppa på kraven litegrann, jag har ju kommit hit redan. man kan inte alltid vara på topp, men det är någonting jag strävar efter varje dag som har fått mig att sätta press på mig själv och alltid ställt kraven att prestera det bästa jag nånsin kan. går det inte enligt förväntningarna gör jag inte annat än hackar på mig själv så mitt självförtroende sjunker.
nu fan ska jag ta tag i det här, njuta av det jag gör och se allting lite mer positivt. jag har kommit såhär långt, alla vet vad jag går för och jag kan inte alltid vara skitbra på träningarna. jag måste acceptera att man misslyckas ibland. även stjärnor misslyckas.