jag höll på att skriva på min läsdagbok, skulle hitta på en dikt om antingen en vän, någon person jag tycker mycket om, ett djur eller någonting annat. inga texter klickade, tills jag hittade på en bra om ett land... jo, Sverige. en kärleksdikt om Sverige.

då började jag verkligen fundera, hur mycket sverige betyder och har betytt för mig genom tiderna, och hur det egentligen blev så.
alla som inte visste, så har jag faktiskt bott i Sverige, i fem kära år. det var de bästa tiderna, ni vet, ung och liten, inget drama, man förstod inte riktigt någonting. man var lite korkad och trögfattad och rolig. liten var man.

nåja, hur blev det egentligen så att jag började gilla Sverige så mycket? att jag känner mej nykär och förälskad varenda gång då jag ska åka dit? att jag alltid vill dit, drömmer om mitt liv där, har alla sorts planer att flytta dit och bo där. jag känner en viss trygghet alltid då jag anländer dit, känner mig som sagt fri från allting och känner bara hur adrenalinet pumpar i ådrorna fast jag inte ens gör något som ger mig någon större adrenalinkick? ibland får jag adrenalinkick och högre puls bara då jag hör "Sverige".

det kan bero på att jag aldrig har bott där under mina tuffaste tider, utan att det har varit ett ställe dit jag istället rymt ifrån tuffheten och allting. men det tror jag ändå inte på. jag tror starkt att även om jag skulle ha upplevt mina tuffaste dar i Sverige så skulle jag älska landet lika mycket för det.

vet ni, för det är inte bara landet, butikerna, utsikten och de jätte trevliga och omtänksamma människorna som ger mig den där känslan att allting är mycket bättre. det är någonting i luften, någonting man känner genast då man tar sig i land som ger den där bra känslan, man känner liksom av Sveriges goda anda redan då man tar första steget där.

Sverige har ju förstås sina fel också, men alltid då jag är där, ska dit eller bara tänker på det, så vet jag att det är där jag hör hemma.