Läste just ett bra inlägg på Sofias blogg, och jag kände igen mig så himla bra.

För en stund sen, kanske några månader var jag helt nån annanstans i mina tankar än i verkligheten.
Jag hade onödiga förhoppningar över att saker och ting skulle bli bra, och jag var så in i framtiden. Jag tänkte hela tiden på framtiden och hur jag skulle få allt bra och hur jag kanske nångång kunde få allt bra tillbaka.
Jag tänkte på en person så himla mycket att jag inte själv märkte hur jag puschade nära och kära ifrån mig. Emellanåt kunde jag hålla på med någon annan, bara för att jag insåg att jag måste göra något annat för att försöka glömma den där personen eller tänka på något annat ens en stund. Det funkade en stund, men jag föll dit igen. Varenda gång. Jag trodde jag kunde glömma personen i fråga hur lätt som helst, men verkligheten och sanningen är att denna person aldrig kommer försvinna därifrån. Personen är i mina tankar nu också.

Vad menar jag med det här? Ja, jag antar att jag har insett verkligheten och accepterat mig själv att tänka på personen. Men jag har också insett att det aldrig kommer bli något mellan oss mera, varken vänner eller annat. Så jag måste hålla mitt avstånd. Men jag har mina drömmar och tankar där vi blir sams och talar som förr...